Dikter av Nadzeja Haretskaja
Översatt till svenska av Mikael Nydahl
Till de politiska fångarnas familjer
Värdigt höll han flaggan
över sitt huvud
när maskinerna slukat
korsen.
Ett hav av tårar svalde han
utan att förråda en enda,
med sin värdighets tyngd
kvävde han smärtan.
Med sin makes röst
hälsade hon folkmassan,
men spillde själv
sina tårar i nattens skydd.
Hon stod i bräschen
där vaktleden brutits
för att hålla ledet samman
och hela själarna.
Han stod ut med att hånas av avskummet,
bespottas av förrädarna,
han kastade inte sina pärlor
för de smutsiga svinen.
I lidandets jord han låg,
där sköt han rötter
att girigt insupa
den levande fukten.
Med läkande löv
från hans kvistar
dövade hon smärta
och stillade blod.
Och med frukterna
som växt ur tålamodet
trakterade hon
de sårade kämparna.
När gryningens stråle
krossade mörkrets hölje
steg solen segerrik upp,
så älskade hon,
och så älskade han.
Och vi sjöng, och vi sjöng
för all kraft.
***
Det är en skam, men vi sitter inte längre och gråter vid våra babylonska floder.
Våra gusli ljuder nu i främmande land.
Babylon håller oss fångna med sin godhet,
omgärdar oss med enkla mänskliga glädjeämnen.
På nytt stämmer vi upp vår Kupalinka, vår Pahonja, våra Sköldpaddor.
Vi söker ett nytt Jerusalem, ty vi orkar inte längre vänta på det gamla.
Vi driver ut den sammetslena kvällen ur vårt hjärta,
för vi har inte längre tid att tro.
Vi gör våra egna till fiender, för att kunna vinna en seger i det lilla.
O, om Gud allsmäktig kunde höra mer än bara våra sånger…